Related Paintings of unknow artist :. | johan pasch | Fish Fishing for People | Der Besenbinder | livingstones flatbottnade hjulangare | Michelangelo |
Related Artists:
Nils Schillmark
Nils Schillmark (1745-1804)Aliases: Nils Schillmarch; Nils Schillmarck; Nils SkiellmarkProfessions: Portrait painter; Landscape painter; Painter. (b Skellefteå, northern Sweden, 1745; d 1804). Finnish painter of Swedish birth. The son of a crofter, he was apprenticed in Stockholm to Pehr Fjellström, an artist and military officer. It is possible that Schillmark also studied at the Swedish Royal Academy of Art. He accompanied Fjellström on journeys to Finland and eventually moved there in 1773, first staying in Viaborg, the fortress situated off the shore near Helsinki, and later moving to the mainland and settling in Helsinki. In 1777 he began to receive commissions for portraits, and from then on he spent most of his life as a travelling portrait painter. His sitters came from both the bourgeoisie and the landed gentry, but they were widely spread across southern and western Finland. Occasionally Schillmark also received other kinds of commissions, for example for an altarpiece for the old stone church in Hattula (in situ). From 1787 Schillmark lived permanently in the town of Loviisa, but he continued to tour the estates of the neighbouring countryside. His only landscape paintings to have been preserved are from this year and show the town of Heinola and its new residence for the governor of the Uusimaa and Häme districts. A few years later Schillmark produced a number of still-life paintings for this building. It is possible that he spent some time in Stockholm during this period.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Panfilo Nuvolone
(1581-1651) was an Italian painter of the Mannerist period, who painted both religious and still life topics, active in Cremona and Mantua. Born to a Mantuan gentleman, he was the father of a family of Cremonese painters. In that town, he apprenticed with Giovanni Battista Trotti (known as il Malosso). Afterwards he moved to Milan, where frescoe church ceilings, and painted altarpieces and still lifes. One of his few documented still lifes depict a bowl of peaches, and recalls the near-contemporary paintings of fruit bowls in Milan, including the 1594-98 painting in the Ambrosiana by Caravaggio and similarly themed paintings by Fede Galizia. His son, Carlo Francesco Nuvolone, also a prominent in painter in Lombardy. Panfilo's younger son Giuseppe Nuvolone also a painter. Giuseppe's son Carlo was a mediocre quadratura specialist active mainly around Cremona.